Skrik och panik.

Alla är sjuka. Idag var jag ensam hemma med tre barn! Men som tur var, var de för utmattade för att bråka med varandra. Fast det var mycket jobb för mig i alla fall. Så här efteråt känns det lite som efter en heldag på Nickis, hann aldig riktigt sätta mig ner och pusta ut för det skulle serveras juice, lagas mat, bytas blöja, värmas flaska, sätta på film, skruva ner AC:n, vagga till sömns, tröstas, ges medicin, sätta på en ny film, laga mat åt mig själv, låta hunden gå ut och kissa, hämta filtar, hämta kuddar, hitta tvkontrollen, läsas bok... Ja, ni fattar. Och det blir inte bättre av att Olivia vägrar vara själv. Hon kan inte ens sitta i sin barnstol mittemot mig. Hon måste bli buren. Och så ska jag stå upp. Sätter jag mig ner med henne skriker och gråter hon. Vanligtvis brukar jag sitta i alla fall tills hon glömmer bort varför hon är arg. (Nån måtta får det väl vara)! Men när de två andra ligger och vrider sig av huvudvärk måste jag få tyst på henne.

Att jobba som au pair får en verkligen att tänka till på det här med barn. Visst, dom är mysiga när de är på bra humör. Men att så många människor skaffar barn dag ut och dag in? Och framför allt flera gånger om!?

Det här inlägget är tillägnat alla föräldrar där ute i världen, all min respekt åt er. Det är inte alltid lätt att vara ni, det förstår jag nu.

Godnatt!

Jag mår dåligt av att se den här bilden, den gör mig helt stressad. Mitt hjärta slår lite fortare och jag måste liksom hålla tillbaka känslan av att vilja lyfta upp ungen och få tyst på den. Det tycker jag var en lite intressant psykologisk grej. Hur känner ni inför det skrikande barnet ovan?