Vi bodde på ett hotell i Kissimmee som ligger supernära Disneyparkerna. Vi bodde i en svit, och jag delade rum med Jeffrey. Eftersom barnen gick och la sig strax efter sju hade inte jag så mycket mer att göra än att ge mig ut på US 192 vägen som gick utanför. Där finns alla snabbmatskedjor du kan tänka dig i världen varvat med flee markets och gift shops för turister. Allt lyser i olika starka färger, för alla företag har ungefär hundratolv blinkade skyltar som desperat försöker locka kunder till just deras butik. Jag bestämmer mig för att gå till flee marketen som ligger på andra sidan gatan, förlåt, vägen. Som tur är finns det just utanför vårt hotell ett övergångsställe, (dom är sällsynta här eftersom de utgår från att man sitter i bil), så jag trycker på knappen och väntar plikttroget på den lilla gå-gubben. När det blir grönt (vitt här) börjar jag traska och inser plötsligt att jag ska korsa 12, T-O-L-V!, filer på 25 sekunder som börjat ticka ner på gatlyktan, samtidigt som bilar som kommer från min högra sida får svänga förbi mig. Och som gångare här måste man hålla koll, för stopp för gåare-lagen finns inte här. De sex första går bra, för där står bilarna still. Men när jag sedan kommer till nummer sju, alltså motgående trafiken, blir det kaos. Bilarna tutar för att de kört för fort och inte sett mig och jag springer och hoppar fram och känner mig som Grodan i grodan-spelet. Tillslut kom jag i alla fall över, levande. Och visste att jag behövde göra det igen. Kul. inte. Men det gick! Trafiken där är GALEN!
Nästa dag blev det då Animal Kingdom, som är som en stor djurpark. För att få billigare biljett, fick jag bli 16-årig dotter i familjen när mamman köpte dem. Jag höll mig undan så de inte skulle se mig och tyckte det var toppen att det funkade. Fast jag blev vettskrämd när jag visat min biljett och blivit insläppt i parken, för då kom en anställd fram till mig och ville ställa en fråga. "Var kommer du ifrån?" Puh, tänkte jag, det här kan jag ju, och svarade Sarasota. Sedan kom den, frågan om mitt födelseår. Hjälp. Jag visste ju inte om hon skulle kolla min biljett eller nått, så jag blev jättenervös och hann tänka att nu kommer jag få böta för ljug och så kommer de spärra av mig och så kommer de... Massa hemska tankar. Så slog det mig att hjälp, när är man född om man är 16. Tänk fort fort fort!!! "Ehm... ninety....two!" sa jag och hoppades på det bästa. Kvinnan tittade lite mystiskt på mig (tyckte jag) men tackade för sig och gick. Puh! Jag hade inte trott på mig själv för en sekund.
Jeffrey var helt klart roligast under hela helgen. Barnen gjorde nån liten uppgift och blev sedan medlemmar i Disney's naturklubb. Det tyckte de var jättehäftigt och de kom springandes emot oss och Jeffrey skrek:
- I have a membership, I HAVE A MEMBERSHIP!!! WHAT IS A MEMBERSHIP!?!?!?!
Haha!
Och jag hade ju sett den där Mount Everest-berg- och dalbanan som jag typ ville åka. Det ville han också. För människorna på bilden i häftet såg ju så glada ut. Länge stod vi och tittade på stupet ni ser på bilden jag la ut tidigare, och jag blev mer och mer nervös och Jeff blev mer och mer sugen. Han hade aldrig åkt något likande förrut i hela sitt liv, inte ens en liten nyckelpigan som på Gröna Lund. Så han hade inte en enda aning om vad som väntade.
Efter om och men med föräldrarna fick han i allafall åka, längdgränsen klarade han precis om han sträckte på sig. Så vi köade och fick sätta oss ner och skickades upp. Det börjar med att man åker upp till toppen, och där tar banan slut, för snömonstret Yeti:n har slitit sönder rälsen, så då åker man baklänges ner i ett mörkt rum. På väg upp var han jättelycklig och tjöt av glädje när han kunde se utsikten. Men när vi åkt ner i mörkret hörde jag han säga: "Mommy, is it over yet?" varpå hon försökte lugna honom med att säga åt han att bara blunda. Resten hann jag inte höra eller se, för det gick så fort. Men när vi kom ner satt han där, helt lutad mot sidan, likblek och uttryckslös och pös fram: "Mommy, I don't think I like this ride anymore".
Fast när vi berömt honom och skrattat åt fotot som vi köpte ville han plötsligt åka den igen. Nästa gång vi kom ner såg han ännu ynlkligare ut och då fick det vara nog med Mount Everest.
Fast när vi berömt honom och skrattat åt fotot som vi köpte ville han plötsligt åka den igen. Nästa gång vi kom ner såg han ännu ynlkligare ut och då fick det vara nog med Mount Everest.
Rädd, vaddå? Inte jag!
Nästa dag gick vi till Epcot-parken, det var också kul men vi var så trötta. Så när vi satt i bilen på väg att köra därifrån sa lille vise Jeffrey:
- "No one really wants to leave Disney World. Sometimes you just have to." Sedan somnade han.
1 kommentar:
Då var det du som fick vara Emma där ett tag och trösta den livrädda Josefinen ;) Ska bli spännande att se Jeffery på kortet när vi ses!
Skicka en kommentar