Jag måste ju berätta! Idag har jag pratat med familjens eventuella nya au pair på telefon. Katherina från Tyskland. Hon är 90:a, halvbra på engelska och verkar jättegullig. Det verkade föräldrarna också tycka, fast mamman blir tårögd så fort vi pratar om att jag ska åka hem. (Hon har redan storbölat på riktigt ett x antal gånger). Och idag gjorde pappan ett litet försök för att få mig att ändra mig. Jag berättade att ansökningstiden till universitetet startar imorgon, men att jag inte är säker på att jag ens ska börja i höst. Då flikade han in "You can always choose to stay here for six more months or longer, it's not too late yet". Varpå jag sa att då skulle dom ju missa Katherina och frågade vad han tyckt om henne när de pratades vid tidigare idag.
- "She seems sweet.... But she's no you."
Uppskattning råder det ingen brist på i detta hushåll om vi säger så.
Efter att jag lagt på telefonen när jag pratat med henne kändes det jättekonstigt. Jag hade ju liksom försökt sälja på henne mitt liv. Alltså, det liv jag lever nu vill säga. Om lite mer än 4 månader (HERREGUD, BARA FYRA MÅNADER!?!?!?!?!) kan det vara hennes kläder som hänger i garderoben, hennes foton i fotoramen och hon som sover i min säng! Det är helt galet att tänka på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar