Berglund's Anatomy

Nu har vi äntligen fått ordning på internetuppkopplingen efter ett blixtnedslag i helgen. Kändes som att jag var lite strandsatt där ett tag, (vi hade varken telefon eller tv heller) men nu e jag tillbaka!

Jag har ju tidigare nämnt hur mina värdföräldrar gör allt de kan för att förbereda mig på livet som eventuell doktor. Imorse bjöd pappan med mig på ett litet kvällssemenarium om d-vitamin, för att jag skulle få se hur det är att vara medicinstudent i USA. Så efter jobbet åkte han och jag iväg till skolan han jobbar på. När vi kom fram visade det sig att det tydligen blivit inställt på grund av att armén hyrt upp alla föreläsningssalar för någon liten tillställning. Så eftersom han ändå skulle skjutsa mig till franskalektionen ett stenskast från hans skola efter ett tag, tänkte vi att vi lika gärna kunde stanna och visa mig runt och prata med lite trevliga armémänniskor. Så vi vandrade omkring i denna otroligt sterila och skinande byggnad och hälsade på folk och tittade på olika salar. Av någon anledning frågade jag vart det är de dissikerar kroppar någonstans och blev visad till ett rum. Genom en liten glasruta kan jag se hur solen strålar in genom fönstrena på en massa skolbord. Vi går in i rummet, som är stort, och jag vänder mig till höger för att titta på utsikten genom fönstrerna när jag hör pappan säga "Nämen, här är dom ju!". Det isade till lite i mig och jag vände mig sakta om. Där på andra sidan rummet stod fyra stycken metallbårar med lock på.
"Tja, vi har ju lite tid på oss innan franskan börjar" säger han, "Vill du titta?"
"Jag vet inte" piper jag fram och tänker "Jag kommer svimma om han så mycket som rör vid ett av de där locken."
"Ja, jag vill ju verkligen inte tvinga dig" hör jag, och ser hur han sträcker sig efter en vit rock och plasthandskar. Helt plötsligt står även jag iklädd en vit rock framför en av bårarna. Nr 4, female, 66 years, ovarian cancer. Bakom mig på ett bord ligger typ 10 skallar, men dom är bara av plast får jag höra. Bredvid står en hink med en brun grumlig vätska i, "vad är det här då?" frågar jag. "Ehm, där i ligger en hjärna". Jag vet inte om ni kan förstå skräcken jag kände vid det tillfället, men jag ville ju ändå inte balla ur. Så han började öppna upp locket som man viker ner i två delar. Jag gjorde mig beredd på ett lik. Men jag såg bara en blå säck. Han börjar dra upp dragkedjan. Jag förberedde mig på ett lik. Men där var bara ett plastskynke. Han lyfter på plastskynket. Jag vänter mig ett lik. Men ser bara vita, nåja, de var väl vita en gång i tiden, blöta handdukar som täcker något.
"Jag varnar dig, det här är i slutet av kursen, så kropparna är väldigt sönderskurna. Är du säker på att du vill se det här, jag vill ju inte tvinga dig till något." Säger han en gång till.
Men jag menar, har jag kommit så här långt kan jag ju lika gärna göra det tänker jag och nickar och säger att jag lovar att vända mig om jag känner att det blir för obehagligt. Backar lite mot skall-bordet i fall att jag skulle svimma. På sidan, under en av handdukarna kan jag se något grå-rosa sticka fram. Pappan ber mig vända mig om så han kan kolla att inget ser för makabert ut och han var noga med att inte visa mig ansiktet.

Sluta läsa nu om du är känslig (eller ska äta snart), för jag tänker dela med mig av detaljer.

Kroppen är fortfarande täckt när jag vänder mig om. Men pappan håller upp ett halvt huvud framför mig. Det är sågat mitt itu från knoppen ner till halsen rakt genom näsan. Först blev jag lite förskräckt, men när man väl kommit förbi tanken på att det är en död människa, och bara ser på det som en sak, var det inte lika hemskt längre. Allt var väldigt grått, jag såg inget blod, mellan huden och skallen fanns ett gult fettlager precis som i biologiböckerna i skolan. I munnen satt löständerna kvar, så ett rosa plasttandkött bröt färgskalan. Pappan visade mig vad lite olika delar var tills vi gick vidare till ryggen på människan. Det fanns ju i och för sig inte så mycket rygg, mest ben och muskler. Fick se ryggrad och den där jättenerven där i, som jag verkligen inte kan komma på det svenska namnet på för tillfället. Men ni vet, den som leder upp till hjärnan. Vi tittade även på senor i rumpan och i armarna. Händerna var fortfarande hela, de var det äckligaste jag såg. Helt gråvita med russinfingrar. De blev som vantar för resten av kadavret.
Pappan packade ihop kroppen och vi gick över till hjärnan som han lyfte upp. Det var riktigt intressant att se faktiskt. Fick synnerver, luktnerver och annat grejs utpekat för mig. Jag började fundera över vad det egentligen var vi stod och höll i. I den där rosa-grå klumpen finns, eller kanske fanns, ett helt liv. Alla minnen och hemligheter. Det kändes nästan lite vackert på något märkligt sätt.

Nu gick vi vidare till bår nummer 2. Denna gång en 76-årig man som dött av hjärtinfarkt. Det första jag fick se var lungan. Den var svart på grund av rökning. Så nu är det om möjligt, ännu mer säkert att jag ALDRIG kommer stoppa en cigarett i min mun! Sedan blev jag visad hjärtat. Som var enormt på grund av övervikt och högt blodtryck. I en av de stora ingångarna kunde man se hur det var fullt med små vita klumpar som satt ivägen för blodflödet. Det var kalcium-fierade fettklumpar. Än en gång blev jag varnad för söndersågade kroppsdelar, och fick ett nytt huvud uppvisat. Denna gång var det sågat åt andra hållet, med ett intakt ansikte (som jag inte såg). Det är otroligt vad med muskler som styr våra ögon har jag lärt mig idag. I övrigt var det inte mycket som skiljde sig från den första kroppen.

Innan vi avslutade min lilla privatlektion i anatomi tittade vi på de där tre små benen vi har i öronen. De hade plockat ur hammaren, städet och stigbygeln och tejpat upp dem på en svart kartongbit. Dom är verkligen små!

Jisses vilket långt inlägg, många av er kanske inte ens orkade hit trots att ni valde att fortsätta läsa. Men jag kände att jag behövde ventliera den här händelsen. Jag har känt mig lite illamående under kvällen måste jag erkänna, men det beror på den speciella lukten av alla kemikalier de badat kropparna i. Och den lukten har satt sig i näsan på mig. Det är lite jobbigt. Måste även säga att jag inte är så speciellt sugen på kött för tillfället. Men det är säkert glömt tills imorgon.

Det här, kära vänner, var historien om när jag såg mina första lik. Och jag svimmade inte. GO MIG!!! Godnatt