Finn två fel...

Tyckte Emma att jag skulle skriva. Jag fattade först inte vad hon menade, om ni gör det kan ni ju kommentera!

Helfestligt att de äntligen är här nu!!!!
Emma hälsar att fukten i luften är märkligast.
Nanna tycker palmerna är balla, samt att månen ligger ner som en glad mun istället för som en stående banan. (Obs, den förklaringen kom från mig, och INTE från Nanna)!

Nu ska vi sova, dom har varit vakna i mer än 24 timmar, jag har varit vaken i 15, det är också jobbigt.

Viktoria, vi saknar dig! Kram på dig som är duktig och studerar!

Nu åker dom!!

Om cirka 20 minuter lyfter planet från Arlanda till Paris med Nanna och Emma i! Wiiiiiiiiiihooooo! Så om cirka 18 timmar kommer de vara här, i mitt hus, med mig! Så underbart!
Men jag har blivit nervös. Jag vet inte riktigt varför, men det är något som fladdrar lite i magen. Kanske är det oro inför vårt tajta schema, som jag dessutom satt ihop (som gjort för kaos)! Eller kanske för att jag inte riktigt vet vilka det är som kommer. Tänk om dom förändrats supermycket på 8 månader så inte jag känner igen dem?
Eller så är det glädjefjärilar! Fast mest glad verkar Jeffrey vara. Han kunde inte gå och lägga sig ikväll för han var så sugen på att träffa dem. Och Emily frågade mamman om inte Emma kunde få sova i hennes rum. Hihi!

Men nu måste jag gå och lägga mig. Min sista natt i ensamt rum på 12 dagar. Oj, så jobbigt det känns. (Hur var det nu igen, snarkar nån av dem....)?
Gonatt!

Tiggeri och stå-upp

Idag har vi arbetat för djuren här i Sarasota. Alla sexåringar verkar ha ett krav att de på sexårs ska göra ett projekt för samhället. Så Jeffreys fröken bestämde att alla barn skulle odla fyra krukväxter var, och i klassrummet tillverkade de "Unless"-halsband. Det är ett snöre med fyra pärlor och en träbit som det står Unless på. Jag hade inte heller en aning om vad ett unless-halsband var, men fick lära mig att det kommer från en bok som heter The Lorax skriven av Dr. Seuss. Boken, och alla andra Dr. Seuss böcker är barnklassiker här, ALLA vet vad det är för böcker. Just The Lorax handlar om hur människan förstör naturen och hur vi alla kan göra nått litet för att göra den bättre. Hela klimaxet i boken kommer alltså när berättaren (ett grönt monster som bor i ett torn) säger till en pojke att:
'>UNLESS someone like you cares a whole awful lot,
nothing is going to get better. It's not.
Boken har ett bra budskap tycker jag. Men jag var tvungen att läsa den tre gånger innan jag riktigt förstod vad den handlade om. Den är knepig. Eller så är jag bara dummare än det genomsnittliga amerikanska barnet...

I alla fall. Så alla familjer fick en varsin tid under fyra lördagar att stå utanför en mataffär och tigga för donationer till ett "animal shelter" i staden. Som tack för donationen skulle personen få en krukväxt eller ett halsband. Idag var det Jeffreys tur. Så vi åkte till affären och började med att köpa fyra krukväxter, vem har tid att odla när man har tre barn liksom!? Sedan bytte vi av med familjen som tvingats stå där innan oss. Vi frågade hur det hade gått för dem och de svarade att på deras en och en halv timme hade de lyckats samla ihop 1 dollar och 50 cent, samt blivit av med en krukväxt. Vi hade alltså drygt 40 halvt döda Aloe kaktusar som blivit över sedan de två tidigare lördagarna. Vi var sista familjen för dagen, vilket innebar att om vi inte blev av med alla skulle vi släpa hem dem och ha dem till nästa lördag. Mardröm tyckte mamman och gjorde upp en strategi. Emily och Jeffrey med varsin plastmugg ståendes vid ingång och utgång och skrika "free plant for donations" till alla in- och utgående. Mamman och jag stod sedan vid bordet och delade ut halsband och krukväxter. En av oss bar omkring på Olivia, för hon är tant-magnet. Och tanter har vi gott om!
Så här lät det ungefär:

Jeff: Free Plant? Free plant!?
Tant: No thank you, dear.
Emily: Or a necklace!?
Tant: No thank you.
Mamman: Please, I don't want to take the plants home!!
Jag: (Håller upp Olivia)
Tant: Ooh! She's adorable.
Jag: Well thank you, are you sure you don't want a plant?
Mamman: It's my son's kindergarten class' project. Donate to the animal shelters. We'll take anything!
Jeff: And you'll get a FREE PLANT!!!
Emily: Or a necklace!!!

Tillslut gav sig ju tanterna. Och slutligen hade vi bara drygt tio plantor kvar och hälften av halsbanden. Vet ni vad vi lyckats tjäna ihop!? 81 dollar och 11 cent!!! Jämför det med den tidigare familjens insamling! Vi var bäst! Och kul hade vi. Barnen vill till och med göra det igen.

Rolig kuriosa för tidigare Almtunaelever är att jag spred hemkunskapslärare Sonja Håkanssons budskap vidare till arma donatorer här i Florida. En del av människorna undrade nämligen vad som var bra med Aloe kaktusar. Då svarade jag att om man bränner sig på spisen när man lagar mat kan man spara på både vattenräkning och miljö om man duttar kaktusgelé på det onda istället för att spola med vatten. Det är ljug, jag vet. Det har jag själv fått bekräftat efter en olycka med stekpannan. Det sved om ännu värre vill jag minnas. Men det kändes ju bra att kunna säga något i alla fall.


Nu på kvällen har mamman, pappan och jag kollat på en stå uppshow med Bill Cosby där han pratar om hur det är att ha barn. Jag kved av skratt. Jag må vara utan egna barn, men vid det här laget vet jag tillräckligt mycket om hur det är att vara förälder.

Jag kan inte bestämma mig för vilket klipp som är roligast!

Orkar inte blogga, så här kommer mitt bästa Strindbergverk:

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. — Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret — 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, den heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.
Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: »Frun». Vilken fru? — Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står »Mamma». Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! — En större och en mindre, underförstått, kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Strindberg - Ett halvt ark papper (1903)

Ett nytt coin

Nu är jag en stolt ägare till en Twilight-DVD. Äntligen. Ooooooh så bra den är! Jag har redan sett den en och en halv gång, men nu fick det bli avbrott för LOST och bloggande.

Dagen i övrigt har väl varit som vanligt i stort sett. Var över på skolan och lyssnade på sexåringarna som sjöng sånger om Moder Jord inför Earth Day som kommer upp här framöver.

Det luktar så gott utomhus från apelsinfältet som blommar, helt underbart!

Fick brev av Ellen igår med en stor överaskning. En ny enkrona! MED RÄNDER! Varav detta undrar jag? Och varför har man skrivit Finland på den. Stackars turister kommer bli helt förvirrade. Jag är ju inte så där jättemycket för förändringar egentligen, och tackar för denna tidiga uppdatering av Ells, så att jag hinner vänja mig vid tanken innan jag kommer hem och attackeras av IKEA-mönstrade (det påminner det mig om) mynt! Vad ska egentligen ränderna symbolisera? Det står ordagrant: "Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet, Finland 2009, 1 kr, 1809 Sverige" på den. Vad i hela universum menar man med det?! Är det Finland som är underbart? Eller är det Finland som sa så om oss och vi blev så stolta? Flörtar vi eurovision song contest-röster från grannlandet? Eller ännu värre - ska vi slås ihop!?

Så litet mynt, så många frågor. Jag behöver svar!

Lite höjdpunkter från helgen

Sa ju att jag skulle skriva lite om Disneyhelgen igår, så jag tänkte skriva om några utvalda upplevelser.

Vi bodde på ett hotell i Kissimmee som ligger supernära Disneyparkerna. Vi bodde i en svit, och jag delade rum med Jeffrey. Eftersom barnen gick och la sig strax efter sju hade inte jag så mycket mer att göra än att ge mig ut på US 192 vägen som gick utanför. Där finns alla snabbmatskedjor du kan tänka dig i världen varvat med flee markets och gift shops för turister. Allt lyser i olika starka färger, för alla företag har ungefär hundratolv blinkade skyltar som desperat försöker locka kunder till just deras butik. Jag bestämmer mig för att gå till flee marketen som ligger på andra sidan gatan, förlåt, vägen. Som tur är finns det just utanför vårt hotell ett övergångsställe, (dom är sällsynta här eftersom de utgår från att man sitter i bil), så jag trycker på knappen och väntar plikttroget på den lilla gå-gubben. När det blir grönt (vitt här) börjar jag traska och inser plötsligt att jag ska korsa 12, T-O-L-V!, filer på 25 sekunder som börjat ticka ner på gatlyktan, samtidigt som bilar som kommer från min högra sida får svänga förbi mig. Och som gångare här måste man hålla koll, för stopp för gåare-lagen finns inte här. De sex första går bra, för där står bilarna still. Men när jag sedan kommer till nummer sju, alltså motgående trafiken, blir det kaos. Bilarna tutar för att de kört för fort och inte sett mig och jag springer och hoppar fram och känner mig som Grodan i grodan-spelet. Tillslut kom jag i alla fall över, levande. Och visste att jag behövde göra det igen. Kul. inte. Men det gick! Trafiken där är GALEN!

Nästa dag blev det då Animal Kingdom, som är som en stor djurpark. För att få billigare biljett, fick jag bli 16-årig dotter i familjen när mamman köpte dem. Jag höll mig undan så de inte skulle se mig och tyckte det var toppen att det funkade. Fast jag blev vettskrämd när jag visat min biljett och blivit insläppt i parken, för då kom en anställd fram till mig och ville ställa en fråga. "Var kommer du ifrån?" Puh, tänkte jag, det här kan jag ju, och svarade Sarasota. Sedan kom den, frågan om mitt födelseår. Hjälp. Jag visste ju inte om hon skulle kolla min biljett eller nått, så jag blev jättenervös och hann tänka att nu kommer jag få böta för ljug och så kommer de spärra av mig och så kommer de... Massa hemska tankar. Så slog det mig att hjälp, när är man född om man är 16. Tänk fort fort fort!!! "Ehm... ninety....two!" sa jag och hoppades på det bästa. Kvinnan tittade lite mystiskt på mig (tyckte jag) men tackade för sig och gick. Puh! Jag hade inte trott på mig själv för en sekund.

Jeffrey var helt klart roligast under hela helgen. Barnen gjorde nån liten uppgift och blev sedan medlemmar i Disney's naturklubb. Det tyckte de var jättehäftigt och de kom springandes emot oss och Jeffrey skrek:

- I have a membership, I HAVE A MEMBERSHIP!!! WHAT IS A MEMBERSHIP!?!?!?!

Haha!

Och jag hade ju sett den där Mount Everest-berg- och dalbanan som jag typ ville åka. Det ville han också. För människorna på bilden i häftet såg ju så glada ut. Länge stod vi och tittade på stupet ni ser på bilden jag la ut tidigare, och jag blev mer och mer nervös och Jeff blev mer och mer sugen. Han hade aldrig åkt något likande förrut i hela sitt liv, inte ens en liten nyckelpigan som på Gröna Lund. Så han hade inte en enda aning om vad som väntade.

Efter om och men med föräldrarna fick han i allafall åka, längdgränsen klarade han precis om han sträckte på sig. Så vi köade och fick sätta oss ner och skickades upp. Det börjar med att man åker upp till toppen, och där tar banan slut, för snömonstret Yeti:n har slitit sönder rälsen, så då åker man baklänges ner i ett mörkt rum. På väg upp var han jättelycklig och tjöt av glädje när han kunde se utsikten. Men när vi åkt ner i mörkret hörde jag han säga: "Mommy, is it over yet?" varpå hon försökte lugna honom med att säga åt han att bara blunda. Resten hann jag inte höra eller se, för det gick så fort. Men när vi kom ner satt han där, helt lutad mot sidan, likblek och uttryckslös och pös fram: "Mommy, I don't think I like this ride anymore".
Fast när vi berömt honom och skrattat åt fotot som vi köpte ville han plötsligt åka den igen. Nästa gång vi kom ner såg han ännu ynlkligare ut och då fick det vara nog med Mount Everest.

Rädd, vaddå? Inte jag!

Nästa dag gick vi till Epcot-parken, det var också kul men vi var så trötta. Så när vi satt i bilen på väg att köra därifrån sa lille vise Jeffrey:
- "No one really wants to leave Disney World. Sometimes you just have to." Sedan somnade han.

Herreminjösses!

Om en vecka, EN VECKA, en enda liten ynka vecka kommer Nanna och Emma sitta här med mig i mitt rum!!!! Det är såååå fantastiskt. Jag längtar något otroligt!På facebook finns allt! En bild på just oss tre till exempel, när vår klass var och campade förra sommaren!

Och nämen titta! En till! Från studentdagen innan vi gick till kyrkan.

Det är ett litet roligt fenomen att jag inte kan ha en normal min på kort, och att Emma kisar med högra ögat på ganska ofta...

Snart kan vi ta fler kort tillsammans, wiiihooo!

Animal Kingdom

Lite kort om vad jag var med om i helgen:

Jag reste omkring på Mount Everest.

Blev moonad av en gorilla.

Och träffade Pocahontas!

Skriver mer imorgon förhoppningsvis, det blev så sent ikväll helt plötsligt!

Gonatt!

Trrrrrrråkigt!!!

Usch vad jag verkligen inte tycker om att packa! Det är nästan så jag blir lite åksjuk av att göra det. Jag vet inte om det beror på att jag vet vad som komma skall med bil/tåg/båt/flyg-resa eller om det beror på att jag snurrar runt så mycket mellan byrålådor, garderober och andra ställen där jag har prylar som 'kanske behövs'. Men lite yr och tung i huvudet blir jag i alla fall.

Men vad packar jag till dårå?

Jo förstår ni, imorgon eftermiddag åker vi till Orlando för att spendera helgen på Disney World. Vi ska vara i Animal Kingdom-parken, som är lite av en djurpark. Man kan till exempel åka på safari i Afrika, eller titta på tigrar i Asien, eller resa tillbaka i tiden och hälsa på dinosaurierna.

Imorgon är alla barn lediga från skolan, så det blir en himlans massa barn i detta hus för mig att hålla reda på. Sedan ska vi åka direkt när mamman kommer hem (för pappan ska på konference där redan på morgonen). Med det vill jag då säga att det blir ett kort uppehåll här på bloggen tills helgen är över. Så håll ut! Förhoppningsvis kommer jag ha några nya roliga bilder att lägga ut från parken.

Önskar er alla en fantastiskt trevlig helg!
Kramar Josefin

Little Miss Perfect

Gaaah! Sånt här gör mig så upprörd!!!!!!! Vad är grejen med att spöka ut sina barn och tävla med dem?!?!
Det är så tragiskt att se mammorna som "inte vinner" och hur de skäller på sina döttrar för att de inte var tillräckligt bra. Åh! Jag vill bara ta stryptag på dem och skrika!!

Programmets knäppaste kommentar var från en mamma som skulle tävla i 'mor och dotter-klassen' tillsammans med sin flicka:
- Vi har flyttat till ett mindre hus för att det blev för dyrt med tävlingskostnaderna. Det kostar runt 100 dollar per deltagare.
Senare (samma mamma):
- Här är min klänning, den är specialdesignad av förra årets vinnare i Project Runway på tv. Det är 2000 handsydda swarovskikristaller på och den kostade nästan 5000 dollar.


Huh??? Du kan ju typ köpa ett helt nytt hus för dom pengarna.

Grattis Emma!

Med lite ledtrådar från mig lyckades då Emma tillslut lista ut vad det var jag såg igår kväll! Det var ju uppskjutningen av rymdraketen Discovery! Vilket är ganska otroligt med tanke på att Kennedy Space Center ligger snett uppåt på ANDRA SIDAN Florida.

Jag var ute och sopade poolen (min nya titel här är "poolpojke") och plötsligt gormade en granne till mig om att kolla på himlen bakom mig. Och mycket riktigt, där steg en starkt lysande ljusprick som lämnade ett röktorn efter sig. Solnedgången speglade sig sagolikt vackert och röken färgades rosa, lila, orange och gul.

Det här var den bästa bilden jag hittade.

Jag fattade först inte alls vad det var, men fick snart förklarat för mig att det var en tvättäkta rymdraket! Ganska space:at, eller hur!?

Nu väntar jag på att den ska landa igen den 28 mars klockan 13.43. Då ska man tydligen kunna höra en jättesmäll när den går genom ljudbarriären. Meddelar vidare om det.

Bättre kan ni!

Kom igen, jag har fler än två läsare, det vet jag med all säkerhet! Gissa mer i min tävling, vad tror ni att jag såg? Använd fantasin, alla svar är bra svar och ALLA får delta om och om igen tills någon får rätt!!!

Heja, heja friskt humör!

Innan jag glömmer

Jag måste ju berätta! Idag har jag pratat med familjens eventuella nya au pair på telefon. Katherina från Tyskland. Hon är 90:a, halvbra på engelska och verkar jättegullig. Det verkade föräldrarna också tycka, fast mamman blir tårögd så fort vi pratar om att jag ska åka hem. (Hon har redan storbölat på riktigt ett x antal gånger). Och idag gjorde pappan ett litet försök för att få mig att ändra mig. Jag berättade att ansökningstiden till universitetet startar imorgon, men att jag inte är säker på att jag ens ska börja i höst. Då flikade han in "You can always choose to stay here for six more months or longer, it's not too late yet". Varpå jag sa att då skulle dom ju missa Katherina och frågade vad han tyckt om henne när de pratades vid tidigare idag.
- "She seems sweet.... But she's no you."
Uppskattning råder det ingen brist på i detta hushåll om vi säger så.

Efter att jag lagt på telefonen när jag pratat med henne kändes det jättekonstigt. Jag hade ju liksom försökt sälja på henne mitt liv. Alltså, det liv jag lever nu vill säga. Om lite mer än 4 månader (HERREGUD, BARA FYRA MÅNADER!?!?!?!?!) kan det vara hennes kläder som hänger i garderoben, hennes foton i fotoramen och hon som sover i min säng! Det är helt galet att tänka på.

Tävling!!!

Vad var det jag såg på kvällhimlen nyss tror ni? Gissa och kommentera. Nått slags pris utlovas till första rätt svar!

La, la, la, la, la, la, la, La Voix

Idag hjälpte jag den amerikanska ekonomin på diverse sätt. Det shoppades på en massa olika butiker. Inne på Target mötte jag tre killar i min ålder som kom gående emot mig i gången, en av dem hade en sån här tröja:

Trevligt, trevligt. Jag stirrade på killen i fråga och fnissade. Han såg först jätteförvånad ut, då gjorde jag en tydlig gest med blicken möt hans bröst och såg hur han sakta fattade att jag nog förstod vad som stod. Han såg jättegenerad ut och smet fort in bland tvättmedelshyllorna med sina polare. Haha! Tänk om han hade köpt den där tröjan bara för att kunna åka hit och säga "analklåda" till alla oförstående amerikanare, och så pajjade jag det? Nu tycker jag ju nästan lite synd om honom...

Med nöd och näppe hann jag hem till Mollys och Malenas bidrag i Melodifestivalen. Jag hoppades verkligen inte att Malena skulle vinna. Jag menar, det är ju alltid nått öststatsbidrag med Operatoner som deltar, så hur speciellt är det? (Jag hejade på Måns)! Men så gick hon och vann ändå. Och då tänkte jag att det här var ju inte så tokigt i alla fall. Och så började jag tänka att "åååh så ballt att vara med i Melodifestivalen", precis som jag gör varje år, och att "jag borde skriva en låt precis som hon lärarinnan med gitarren, fast bli 'studenten' på löpsedlarna". Men sen kommer jag på att jag varken kan skriva sånger eller äger en gitarr. Och dessutom kan jag inte sjunga lika bra som dom som är med, och så lider jag av kronisk scenskräck när det kommer till sjungande. Så Melodifestivalen är nog inte min grej alls i alla fall...

Istället tänkte jag att "jamen operasångerska, DET är ju ballt"! Och det har jag faktiskt velat bli två gånger tidigare i mitt liv, en gång i åttaårsåldern "eftersom de fick ha så tjusiga klänningar på sig" och efter att jag sett Fantomen på Operan. För är det något jag kan så är det faktiskt att komma ganska högt upp på skalan med rena toner (i alla fall i mina öron...). Och så tänkte jag att jag skulle kunna bli den första i världen att slå igenom i operavärlden på MySpace kanske. Så Emily och jag (när jag sa att det var här Abba slog igenom började hon gilla programmet) satte igång att försöka sjunga La Voix tillsammans. Och visst, högt kom jag men inte alls på det där opera-aktiga sättet utan bara på ett Josefinigt sätt, och det kan man nog inte slå igenom med.

Efter ett tag startade Emily ett "dance party" för oss två, för hon tröttnade på La Voix. Istället lyssnade vi på Waterloo 9½ gång, tills jag tröttnade och satte på Adam Tensta med My Cool. Emily blev jättearg och Jeffrey älskade den låten.

Nu ska jag snart gå och lägga mig, vi ska på "folk festival" imorgon. Men först måste jag kolla en gång till på Tingeling remixen från Melodifestivalen. Jag skrattade så jag grät!!! Med textrader som "Tingeling, tingeling, come on baby shake that thing" och "in with the dancing bear". Och att den där Trexx-typen var Mårten från Ebba och Didrik gör det hela ännu bättre! Helt klockrent!!! Och så sjunger dom om både Lenin och Putin i detta helt osmakliga framträdande. Fördommar mot Ryssland?! Näe, inte alls.

Tycker att Petra Mede har varit jätteskoj. Det enda man minns från Kristian Luuks roliga ledarjobb är ju bara Björn Gustafsson. Petra däremot var ju kul helt själv.

Nu ska jag sova gonatt på er!

Burn baby, burn!

Idag brann det för fullt. När jag var ute och gick i solskenet på förmiddagen blev himlen plötsligt helt grådisig och det började lukta "korvgrillning i skogen". Insåg snart att det brann både klockan 5 och klockan 7, från vårt hus sett, ett par kilometer bort. Det är andra gången på mindre än en vecka som det brunnit i närheten av oss. Förra fredagen fjuttades ängen en bit bort på av något/någon. Vi är inne i en otrolig torrperiod. Det har inte regnat en droppe på hur länge som helst, så egentligen är det inte så konstigt att det brinner lite här och där.

Nu på kvällen har jag varit med Sofia, vi läste universitetskataloger och diskuterade framtidsplaner. Hon vill absolut läsa i Uppsala. Det vill ju inte jag, tror jag. Fast sen hör man så mycket positivt om det och hur kul det är att vara student där. Så då kanske det är värt att testas på, bara nån liten kurs eller så?

Titta så fint det är - Mitt Uppsala! Som jag längtar efter på så många sätt.

På måndag öppnar anmälningen för höstens universitetsstudier. Jo, just så fjantig är jag, men jag har bestämt mig för att läsa på universitet och inte högskola. Det låter så tråkigt med högskola. Universitet däremot, smaka på det ordet lite. Visst låter det bra!?
Jag har inte riktigt betämt mig för om jag ska börja läsa i höst eller inte, varför stressa liksom, jag är ju bara 20 då! Men Sofia sa det så bra idag: "Man blir ju bara dummare för varje dag som går här". Precis så är det. Det går verkligen utför med mina kunskaper. Därför känner jag mig ganska redo för att göra något meningfullt och utvecklande när jag är klar med detta.

Nu ska jag se klart på Bridget Jones dagbok, en av mina bästa filmer, innan jag går och lägger mig.
Sov så sött snöiga Sverige. (Observera alliterationen. Hey, den lilla kunskapen satt kvar i alla fall)!

Sol i sinne, brun inne...

... behöver jag inte tänka. För dagen har varit varm, varmare, varmast. Men faktiskt har jag njutit av solen, trots att den bränt sönder mina axlar helt (ohhhh så det värker, ajajaj)! Och imorrn ska det bli ännu varmare, över 30 grader!!!
Jag kan inte fatta att det är snöstorm hemma i Uppsala. Snö. Vad är det liksom? Låter bekant...kanske...

Alltså den här nya tvkanalen jag hittat, WE (Women's Entertainment) - ÄR JU UNDERBAR!!! Igår var det bröllopstårtor och klänningar och idag var det "Disney's fairytale weddings". Men ni hör ju!? Fatta ballt att gänga sig på 'the happiest place on earth'! Julia, om du och jag av någon anledning skulle få för oss att gifta oss med varandra, så har jag hittat den perfekta platsen. För det krävs nog två Disneyfreaks som oss två för att det ska vara coolt att åka i Askungens pumpavagn till kapellet.
På tal om Disney, så fick jag veta idag att vi troligen ska åka dit näst-nästa helg. Och näst-nästa helgen efter det ska jag dit med Emma och Nanna igen! Hahaha! When in Florida...
Jag skulle ha köpt ett årskort.

Nu är det läggdags. Gonatt

Amazing wedding cakes...

... heter kvällen bästa tv. Spana in de här gobitarna! Man kanske skulle bli tårtbakare? Fast med tanke på mitt förflutna är det kanske inte världens bästa idé:

Glasyren blev ju slät på toppen i alla fall...

In the summertime when the weather is high...

Så kom svenska högsommaren till Florida. Klockan är 13.00 och det är 27 grader Celsius i skuggan och på tok för varmt i solen. Olivia och jag firar första dagen på två veckor utan annat sjukt barn hemma, så vi kan sitta ute (i skuggan dårå) och gå långa promenader!
Jag har precis käkat en lyxlunch i solen - Wasa knäckebröd med kalkon, ost, avokado och tomat, samt en helt grönsaks- och konstiga proteinpulverfri smoothie! Precis så som jag vill ha det!

Vi ställde om till sommartid här igår, så nu är det bara fem timmars skillnad mellan er och mig. Självklart gjorde detta att jag försov mig imorse eftersom solen aldrig dök upp. Och sen blev det inte bättre av att gårdagen spenderades på beachen. Man blir helt slut av värmen. Och bränd. Glömde smörja in nacken, så den är kräftröd idag, och lite öm.

Nu tror Olivia att jag har glömt bort henne, hörs senare igen! Ciao

Som klippt och skuret

Nya solbrillor och ny frisyr. Åh, vad skönt det är att ha kort hår som jag kan ha utsläppt igen! Blev riktigt nöjd!

En varning!

Installera inte nya msn! Det är sämst!
Jag fattar ingenting, och så har alla trevliga små statusgrejer försvunnit, man har bara en liten färgad plupp framför kontakten, så man måste leta upp själv vad pluppen betyder.
Det finns säkert nån bra funktion med programmet, men den har inte jag fattat än.
.....

Okej, nu hittade jag en inställning så det blev lite tydligare i listan. Men ändå.
Vet någon om man kan backa sånt som man installerar?

Jag är vis

Underbart. Fanstastiskt. Lysande. INTE!

Jag har hittat en tand. En ny tand. En, håll i er nu, visdomstand. Satt och slickade runt med tungan i munnen, och där var den i högra överkäken. Ett litet isberg.

Ve och fasa. Eftersom jag aldrig haft en visdomstand förrutvände jag mig till min vän Google för råd. Fast Google råkar vara urkass på det här med att lugna ner och trösta. Orden "värk", "ont" och "besvär" upprepades om och om igen. Och när jag bad om bilder såg alla ut så här:

Inte. Bra.
Speciellt inte eftersom att jag befinner mig i ett land långt bort där knappt luften jag andas är gratis, och framförallt inte tandvården. Jag minns inte vad min försäkring sa om att dra ut visdomständer.
Har försökt känna efter med fingret om min tand ligger så som på bilden, men det känns faktiskt inte så och det är ju bra i alla fall.

Kan inte ni berätta om ni haft bra erfarenheter med visdomständer?

Nostalgi

Idag var Emily hemma från skolan igen så vi pratade om hur det är att gå i tvåan. Jag försökte komma ihåg vad jag gjorde när jag var 8 år gammal. Det var lättare sagt än gjort. Men jag minns att jag:

- Lyssnade på AQUA och drömde mig bort till sagovärldarna de sjöng om.

- Samlade på Spice Girls-bilder och spenderade all ledig tid åt att mima till deras sånger (i grupp eller framför spegeln). Jag var alltid Victoria.

- Sjöng den här låten på hittepåengelska och önskade mig en silvrig dunjacka.

-Och så minns jag att vi spelade brännboll en gång i veckan på idrotten med Torsten. Var det snö eller regn gick vi helt enkelt in i salen. Vem behöver variation när det finns brännboll liksom...?

Vad jag skulle betala mycket för att få hälsa på mig själv som åttaåring!

Min kändisgranne!

Min bästaste BÄSTA Ella är med i nya nummret av Family Living!

Jag är så stolt över de fina bilderna på dig Ella!
Tack för tidningen, teckningarna, brevet och snasket hela familjen B!
Tack!!! Tack!!!

Snart ses vi igen!

Oj! Så många utropstecken jag använde, men det är ju det jag alltid sagt: Jag missbrukar utropstecken, och har ingen aning om hur jag ska komma över beroendet!!!

Streptokocker.

Japp. Så har hela familjen exlusive hunden fått streptokocker i deras halsar. De var och testade barnen idag, och i samma veva kollade barnläkaren föräldrarnas halsar också. Jag var inte med, men det ser risigt ut. Har kännt något i halsen den senaste tiden, men den funkar som vanligt, den är inte perfekt bara. Det ser riktigt risigt ut för min del med andra ord. Speciellt med tanke på hur mycket jag umgås med Olivia varje dag, och att hon stoppar sina fingrar i munnen och sedan stoppar in handen i min om jag inte ser upp. Blir det värre ska vi ta mig till sjukan och testa mig med. Dom ska ha 40 dollar för att sticka en pinne i munnen på mig och slaska med den i en liten burk. Det skulle jag kunna göra själv, helt gratis, för ja har faktiskt läst mikrobiologi och mixtrat med e-coli bakterier på det viset så sent som i våras. Men jag får väl glädja mig åt att Wahlgrens (apotek) och Publix (typ Ica) ger ut antibiotika kostnadsfritt mot recept. Fast jag vet inte hur bra det känns att äta gratis medicin i ett "allt kostar"-land som detta. Lite skumt...

Har precis pratat med Ellen som är på väg till Max på Arlanda. Hon ska öppna själv för första gången. Lycka till önskar vi henne! Jag minns min första egna öppning på Nickis, nä förresten, det gör jag inte. Men jag minns min första stängning. Det blev kaos. Jag ringdes in en sommardag för att alla behöriga människor var sjuka. Så jag blev uppgraderad från botten till toppen på 3 minuter med en kladdigt handskriven lista över 'hur man gör' och ett "lycka till, försök ringa Linda om det blir fel" (Linda var i Grekland visade det sig...). Det var i juni, och jag praoade där i oktober året innan, så jag hade ju hängt med ett tag och visste hur allt det praktiska, så som dammsugning och övrig städning såg ut. Men det här med att räkna kassan och stänga av alla makapärer var ju hur läskigt som helst. (Speciellt med tanke på att jag var 15 år i en lokal mitt ute i ett sommarvarmt Uppsala industriområde, aka Nowhere, med en ytterdörr som inte gick att låsa inifrån och en kassa full av cash). Och sen att lyckas låsa den där dörren, med nyckel och kod, samt aktivera larmet utan att sätta igång det. Ujujuj! Men jag blev en ny människa den eftermiddagen. En människa som kunde klara allt!
Så Ellen, hur galet det än må bli, kommer du vara stolt över dig själv när det är över!

Åh, nu nästan saknar jag Nickis. Mina ensamstängningar där var riktigt mysiga (oftast). Till och med att dammsuga heeeeela golvet kunde vara kul. Men nej, Josefin Helena Mari. Kom ihåg hur skönt det var när du slutade!

Ells uppdaterade mig även på senaste skvallret från hemma. OJOJOJ säger jag bara! Man missar mycket här borta på andra sidan atlanten ibland!

Nu ska jag nog gå till sängs och vila min hals. Jag får inte bli sjuk nu när Emma och Nanna kommer om 27 dagar! Fast jo, ska jag bli sjuk får det bli nu, så jag hinner bli frisk.

Skrik och panik.

Alla är sjuka. Idag var jag ensam hemma med tre barn! Men som tur var, var de för utmattade för att bråka med varandra. Fast det var mycket jobb för mig i alla fall. Så här efteråt känns det lite som efter en heldag på Nickis, hann aldig riktigt sätta mig ner och pusta ut för det skulle serveras juice, lagas mat, bytas blöja, värmas flaska, sätta på film, skruva ner AC:n, vagga till sömns, tröstas, ges medicin, sätta på en ny film, laga mat åt mig själv, låta hunden gå ut och kissa, hämta filtar, hämta kuddar, hitta tvkontrollen, läsas bok... Ja, ni fattar. Och det blir inte bättre av att Olivia vägrar vara själv. Hon kan inte ens sitta i sin barnstol mittemot mig. Hon måste bli buren. Och så ska jag stå upp. Sätter jag mig ner med henne skriker och gråter hon. Vanligtvis brukar jag sitta i alla fall tills hon glömmer bort varför hon är arg. (Nån måtta får det väl vara)! Men när de två andra ligger och vrider sig av huvudvärk måste jag få tyst på henne.

Att jobba som au pair får en verkligen att tänka till på det här med barn. Visst, dom är mysiga när de är på bra humör. Men att så många människor skaffar barn dag ut och dag in? Och framför allt flera gånger om!?

Det här inlägget är tillägnat alla föräldrar där ute i världen, all min respekt åt er. Det är inte alltid lätt att vara ni, det förstår jag nu.

Godnatt!

Jag mår dåligt av att se den här bilden, den gör mig helt stressad. Mitt hjärta slår lite fortare och jag måste liksom hålla tillbaka känslan av att vilja lyfta upp ungen och få tyst på den. Det tycker jag var en lite intressant psykologisk grej. Hur känner ni inför det skrikande barnet ovan?

Syskona Berglunds big break!

Try JibJab Sendables® eCards today!

Shopping

Idag är lillflickan kräksjuk. Det började igårkväll med en liten spya över mig. Trevligt, trevligt. Men så idag innan jag hade vaknat hade det tydligen kommit mera. Hon ser jätteynklig ut, och det försökte jag säga, men jag kom inte på hur man översätter ynklig, så det fick bli "sad" fast det kändes lite fel.

Igår var jag på MACY's stora rea och shoppade loss. Efter ett tag fick jag så dåligt samvete över mitt stackars bankkonto. Jag behöver faktiskt inte en ansiktskräm för $42,75. Duktig som jag är gick jag och lämnade tillbaks den! Jag har aldrig förr i mitt liv lämnat tillbaks en sak jag köpt. Snap för mig!

Och så hade jag ju faktiskt lovat mig själv att inte köpa mer krämer, tvålar och smink för jag har mer än nödvändigt och lite till av det.

Om 30 dagar kommer Nanna och Emma!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag längtar såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå!!!!