Mikromolekylärfysiologisten Josefin? Tror inte det va!

För ett tag sen fick ju jag lite framtidspanik och beställde kataloger från alla universitiet jag kan tänka mig att studera vid, så jag skulle kunna välja och vraka mellan alla möjligheter. Tre dagar senare damp Linköpings katalog ner, (fattar inte hur de fick dit den så snabbt!), det var jätteskoj att få ett halvt kilo post på svenska och jag läste den i stort sett från pärm till pärm. Sen kom jag på att "näe, jag kanske inte ska plugga än i alla fall, har ju annat jag vill göra först".
Så igår kom det post från Lund och Uppsala. I Lunds katalog var det trevligt att läsa om studentlivet, så då blev jag lite sugen på det igen. Men när man kom till delen med alla kurser och program var det bara supertrist text om vad man gör alla terminer. Jag tröttnade direkt igen och la ifrån mig den. Sedan öppnade jag Uppsalas brev. Tyckte att det kändes lite tunt med tanke på att jag beställt kurs- och programkatalogen samt programblad om de tre alternativen jag funderar på, och blev inte helt förvånad när jag drog upp lappen som sa:

Tyvärr är det inte möjligt att beställa katalogen förräns i februari, och programbladen kan beställas från och med sista januari. Vi har skickat med en annan broschyr istället.
Vänligen återkom.

Jag hade fått katalogen "Teknik och naturvetenskap vid Uppsala universitet". Tack för den.
Som pappa sa: 'Men du gick ju faktiskt natur på gymnasiet.'
Men är det något jag kom fram till under de tre åren är det att forskare måste vara det tråkigaste jobbet EVER! Kanske, kanske, att om man hängde med på allt som gjordes under kemilektionerna skulle det kunna vara lite intressant. Ibland. Kanske. Men så är det inte i mitt fall. Jag var helt vilse i tre år så fort det inte gick att läsa att tydligt svar i boken. Så var det även i matte, vilket är ganska sorgligt när man tänker på att det enda tydliga svaret var exemplet, som följdes av allt för många uppgifter man behövde lösa själv, (tack Emma, Nanna, Vickan och ni andra, det hade inte gått utan er...).
När vi blev meddragna på studiebesök till Ångströmslaboratoriet, var det enda jag kunde tänka att "hur trist är inte det här!?". Jag minns från det sista besöket vi gjorde hur varken Emma eller jag kunde förstå hur den kvinnliga guiden kunde gå till jobbet med ett leende på läpparna varje dag när hennes uppgift var att se om typ svaveldioxid joniseras i en kloridlösning med ett buffertfungerande kopparnitrat eller i en jodlösning med folietäcke. Kan riktigt se henne framför sitt lilla dragskåp skrivandes i sin loggbok "Dag 32 - Fortfarande har inget hänt. Knackade lätt på e-kolvarna, dock ingen reaktion". Förutom att man verkar kunna softa rätt mycket på jobbet, måste det ju ända vara fantastiskt tråkigt att gå dit varje dag.
Och nu vill alltså Uppsala universitet att jag ska fundera på en sådan framtid. Tack och NEJ leverpastej.
Min vagn trillade av den forskningsvetenskapliga karusellen i juni. Och reparatören är på semester. I en annan galax.

Gonatt!