Imorse fick jag min första utskällning i Florida. Jag var ute och gick med barnvagnen som varje morgon längst med vägen utanför de tre kvarteren. Olivia sov och jag hade iPoden på. Sjönk djupt i mina tankar och brydde mig inte om det svaga plonget jag hörde nånstansifrån. Bilar kör ju förbi konstant och gör ljud ifrån sig. Plötsligt hör jag ett dovt mummel bakom mig. Jag tar ur hörlurarna och vänder mig om och ser en äldre herre i cyklehjälm som hoppat av sin cykel eftersom jag var ivägen. Han började babbla en massa om kvinnor som tycker att de har all rätt i världen att ta för sig med barnvagnar. Jag ursäktade mig, men brydde mig inte speciellt mycket om att lyssna, han skulle minsann inte få förstöra min morgon. Och jag kan ju inte hjälpa att jag är van vid att dela trottoaren med endast ett par ödlor för att alla amerikanare håller sig i bilen på vägen istället.
Han mumlade på medan han ledde cykeln förbi mig och blängde (hur kan man bli så upprörd över nått sånt!?). När han kommit förbi mig satte han sig upp på cykeln igen, fortfarande mumlandes, och då kom det: the f-word. Jag blev först jättechockad, tror aldrig att någon har sagt det till mig förrut, utan skämt i blicken i alla fall, och gapade i några mikrosekunder. Sedan insåg min hjärna ironin i det hela och brast ut i världens hjärtligaste gapskratt. Gubbens ansiktsuttryck innan han cyklade iväg var ovärderligt! Nu var det minsann han som gapade.
Så det där gjorde min dag. Jag skrattar fortfarande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar