Jeeesus vilket långt inlägg!

Helgen som gått har varit... intressant.
Det började i fredags då föräldrarna kidnappade barnen från skolan för att som överraskning åka iväg till Orlando. När vi kom till hotellet och de berättade att det var Disneyworld som väntade nästa dag började Jeffrey gråta. Han ville inte alls åka dit, och han ville ännu mindre sova på hotell. Han ville bara hem. "KNÄPPA UNGE!!!" tänkte jag.

Vi hade bokat en dubbelrumssvit, så mamman, pappan och bebisen sov i ett rum, och jag och de två äldre barnen sov i det andra. Barnen delade på en bäddsoffa och jag fick sova på en sån där säng man fäller ut från väggen. Den natten blev katastrof. En riktig mardrömsnatt som bara inte får hända dagen innan Disney. Barnen snarkade högt, och jag kan verkligen inte somna om någon snarkar i samma rum. Det blev heller inte bättre av att AC:n endast kunde ställas på jättevarmt eller iskallt. Övriga familjen tyckte det var bättre med varmt eftersom man kan ta av sig täcket om det behövs. Jag tycker tvärtom, och kan absolut inte somna om det är varmt i rummet. Vid nio gick jag och lade mig, det fanns inte så mycket mer att göra utan att väcka de andra. Så jag lyssnade på David Batras sommarprogram i en timme. Vid tio försökte jag, mellan snarkningarna och utan täcke, somna och lyckades tillslut slockna runt 10.50 pm.

12.38 har nån rolig typ ställt klockradion på ringning, och jag vaknar och funderar en kort stund på vem fasiken det är som står och sjunger arabisk musik utanför våran dörr mitt i natten, innan jag förstår att oljudet kommer från bordet bredvid min säng.

Efter flertalet försök att somna om i det bastuvarma rummet, ger jag upp, tar fram iPoden och sätter på Mark Levengoods sommarprat. Tre gånger lyssnar jag på historien om hur Jonas Gardell och han träffades, bara för att dämpa snarkljudet, och för att jag kommit fram till att det är troligast att hans mysiga röst är den som ska få mig att somna av alla sommarpratarna.

Runt tre på morgonen är jag fortfarande helt yrvaken och försöker frenetiskt utöva alla somna-trick som finns i världen. Jag räknar får, spänner kroppen och slappnar av och funderar över meningen med livet. Men inget fungerar.
Nu vaknar Jeffrey av att Emily ligger ovanpå honom, han är rosenrasande och börjar skälla. För att han inte ska väcka hela familjen säger jag åt honom att komma och lägga sig i min säng. Snart har jag en snarkande och andedräktsflåsande figur sovandes med ansiktet mot mitt på min bästa sovsida, den högra.

Strax efter fyra vaknar Emily och hoppar upp. Hon är nu också arg, eftersom hon fortfarande är trött men inte kan somna om. Hon kollar om jag är vaken fem gånger mellan hennes försök att somna i fotöljen, vid fotändan på min säng, på golvet, och på soffbordet. Hon slutar läsandes inne på toalettgolvet. Genom stora springor i dörren skiner lampljuset in i rummet jag befinner mig i. Och jag inser nu att jag kommer inte få en blund mer denna natt.

Vid fem vaknar Jeffrey och är ytterst uttråkad och vill spela memory med mig. Jag är vid detta laget fruktansvärt trött och irriterad. Och vill absolut inte spela spel. Han letar upp Emily och tillsammans sätter de på tv:n. Disneychannel med Lilo och Stitch. Jag får spel och nästan skriker till dem att om ni ska ha tv:n på, då ska jag ha kyla!!! Och så ställer jag om Ac:n till kallt, går och lägger mig igen. Sätter iPoden på Celine Dion och lägger kudden över huvudet. Jag sover i drygt 30 minuter. Sen är det dags att gå upp.

Emily är på jättedåligt humör och vill inte åka till Disneyworld. "KNÄPPA UNGE!!!" tänker jag igen. Själv är jag knappt kontaktbar eftersom jag är så slut.

Resten av dagen är vi ju alltså då på Disney, och trots att jag kunnat somna om turen i Haunted Mansion hade varit två minuter längre, hade jag roligt. Största skrattet fick jag dock på kvällen när vi tappade bort morfarn på permobil i folkmassorna. Dom letade i en timme, och jag låg dubbelvikt över ett staket lika länge, och kunde inte sluta skratta. Det var ju inte roligt alls, men allt bara brast för mig. Det vart som en liten film i huvudet med bilden av honom körandes omkring i den pågående paraden, som för tillfället kändes hysteriskt kul.

Vi stannade en extra natt, och jag sov riktigt gott denna gång.
Nästa dag åkte vi till Disney Downtown och kollade i affärer. Tills dom kom på att vi glömt bort hunden där hemma. Det blev till att åka hem i ilfart till den stackars kissnödiga jycken, bilköerna ner till Super Bowl-kokande Tampa var dock inget att leka med.

På söndag kväll blev det dags att åka på Super Bowl partyt hemma hos en familj Sofia lärt känna. Hon kom och hämtade upp mig i Batmobilen, hennes värdpappas svarta Corvette. Vi ägde vägarna vi åkte på.
Av själva fotbollen fattade vi inte speciellt mycket. Alla vuxna försökte förklara reglerna för oss om och om igen, men vi fattade ingenting. Sen ville dom ju också veta vilket lag vi hejade på, jag sa att jag gillade bilden av den lilla röda fågeln på Arizonas tröjor. Då suckade dem bara.

Jag ägnade sedan kvällen åt att spela Super Smash Bros Brawl på Nintendo Wii med familjens tioåriga son, Earl. Han blev jätteimponerad av mina tvspelskunskaper eftersom jag tydligen lyckades döda typ Bobba Fett, som skulle vara svår att få kål på. I verkligheten hade jag bara försökt hoppa upp på en sten, när denna Bobba Fett kom för att döda mig, och jag råkade trycka på attackknappen istället för hopp.
När det blev dags för oss att gå hem, började han nästan gråta för att han ville spela mer med mig. Hans mamma lovade dock att vi skulle få ha en tv-spelskväll ihop snart.

Nej, nu ska jag inte skriva mer. Det blir så tröttsamt för er att läsa då. Men nu är jag så van vid att vräka ur mig allt här på bloggen, så det går liksom inte att hejda mig.
Gonatt!