Hej igen, jag glömde ju nästan det viktigaste. Idag lyckades jag på något märkligt vis stuka min fot. Olivia satt och lekte på golvet och jag satt i soffan. När jag sedan reste mig hade min fot tydligen somnat, så jag kände inte riktigt var den var på väg och helt plötsligt låg jag på golvet med världens värk i höger fot. Jag låg där helt handlingsförlamad i några minuter och tänkte att "nej! nu har jag brutit av foten". Olivia bara stirrade på mig och log. Sakta, sakta försökte jag mig upp på benen. Det gjorde riktigt ont, men det gick. Ur frysen tog jag ett ispaket och försökte pressa på det onda. Jag kunde bokstavligen se hur världens bula växte fram. Jag greppade tag i bebisen och haltade mig upp mot rummet till datorn och googlade fram vad jag skulle göra med foten. Hann också prata med mamma och pappa och Erik på Skype innan Olivia blev för gnällig och jag haltade ner med henne till vardagsrummet igen. Så småningom kom mamman, sjukgymnast nummer 1, hem. Jag blev beordrad att ligga med foten över hjärthöjd medans hon klämde lite på bulan som nu hade storleken av en halv golfboll. Hon hämtade även mina Alvedon-tabletter som jag fick knapra i mig. När pappan, sjukgymnast nummer 2, kom hem, fick jag en ännu mer utgrundlig undersökning och instruktioner på hur jag ska göra för bästa läkningseffekt. Båda kom fram till att den inte är bruten, så du kan lunga dig mamma! Och så fixade de barnvakt tills imorgon, så jag får vila, samt en käpp. Så nu känner jag mig som farmor när jag knallar omkring med käppen i huset. Det känns jättefånigt, herregud, jag menar jag är ju 19 år, jag behöver ingen käpp. Men tydligen är det bäst så tycker dom, så jag har inget val.
Det viktiga jag vill säga med detta inlägg är alltså att jag kommer ha mycket datortid under morgondagen, tisdag, och gärna tar emot samtal på både msn och Skype.
Nu ska jag sluta sluta skriva här för ikväll. Så jag hinner gå till badrummet, borsta tänderna och gå tillbaks innan det ljusnar. Att gå med käpp och stukat fot är lite som att vara sköldpadda. Allt går väldigt, väldigt sakta.
Nattinatt
måndag 2 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar