Uppskattad

Att barnen redan börjat gråta över min kommande hemfärd (ett halvår kvar...) har jag sett. Men idag började mamman också gråta över att jag ska lämna dem i höst. Det ena ledde till det andra, som gjorde att jag fick extrajobba med barnvakting av en enormt febersjuk Jeffrey samt en mammasaknande trött bebis, efter att jag egentligen slutat för dagen. När hon kom hem igen kramade hon om mig och sa att jag är världens bästa au pair och att hon älskar mig, sedan kom tårarna.
Nog för att det var rörande och gjorde mig glad, men jag kunde ändå inte gråta tillbaks, trots att det kändes som att det var ett tillfälle då jag borde gjort det. Men jag tycker inte att dom är världens bästa värdfamilj för mig, den har jag ju hemma (ni vet vilka ni är!).

Nu ska jag gå och vira fram min blåslagna fot innan jag kryper till kojs!
Nattinatt