All they need is love

Amerikansk skolmat är helt okej faktiskt. Fast Fyrisskolans var nog lite bättre måste jag säga. Det är så där som på film att man får en bricka med små olika rutor och sedan går man med den förbi olika mattanter som frågar:

- One or two slices?

- Fruit or juice?

- Gravy on that?

Sen får man sätta sig vid långa, LÅGA bord med SMÅ pallar fastmeckade vid dem. Jag och pojken hamnade på kanten så vi kunde ha vagnen bredvid oss.

Mittemot oss satt en klasskompis och hans mormor/farmor (varför kan dom inte ha olika ord???). Och vilken kvinna! Jag har fått en ny idol. Man måste nog ha varit där för att förstå. Men vi började prata och det visade sig att hennes mor/far-föräldrar flyttade från Sverige till Chicago för en herrans massa år sedan. (På tal om det, det är den 3 människan på 5 dagar jag träffat som påstår sig vara svensk, ska jag tro alla?). I alla fall. Hon började berätta om minnen från sin barndom, om hur hon stoppade svensk korv med mor-/farmor, och hur hon fick berättelser om Sverige berättade för sig. Sen sa hon att hon kunde höra den svenska dialekten i min engelska (hmfp!), som hon inte hört på många, många år, och att det tog henne tillbaka till den tiden. Jag är glad att jag gjorde henne glad! Sedan pratade vi om mitt val att komma hit, och hon sa att hon blev så lycklig för min skull att jag hade sådana valmöjligheter. Själv hade hon gift sig och skaffat barn vid 18. Visserligen var det inget hon ångarde, men hon känner att det fanns så mycket annat hon kunde ha gjort.
Vi blev ivägkörda av en annan klass som kom, och barnen behövde gå tillbaka till klassrummet. Jeffrey blev ledsen över att jag skulle gå, så han behövde tröstas. Mor-/farmorn erbjöd sig att vakta Olivia medans jag följde honom in i klassrummet så läraren kunde ta över. När jag kom tillbaka överöstes jag med beröm från henne. Att Olivia är en så glad bebis och att Jeffrey inte ville låta mig gå visar att jag ger dem massor med kärlek. "All they need is love" sa hon på ett magiskt sätt. Sedan sträckte hon ner sin hand i vagnen för att klappa Olivia på kinden, och jag sa att jag tyckte hon hade en fin ring. Då tog hon av sig den, gav den till mig och sa "I want you to have this, so you can look at it and remember you are appreciated". Hon kramade om mig och gav mig ett leende sedan gick hon.
Det var lite som på film.


Ringen är visserligen inte alls min stil, fast nu är den ju fin på sitt sätt i alla fall. Men om jag blir en pensionär med mycket bling-bling, då kan ni räkna med att den kommer glittra på mitt finger, och påminna mig om den visa och givmilda människa jag vill vara.