Isprinsessan Josefin

Så Nicole och pojkvännen vid namn Steve kom och hämtade upp mig vid sjutiden. Först åkte vi och käkade och sedan bar det av mot ishallen.
Min värdmamma skickade med mig en hel kasse med varma kläder och vantar eftersom det skulle var kallt där inne, (fast det var det inte, jag åkte i T-shirt på slutet). För att samla lite pluspoäng hos denna säkerhetstänkande människa frågade jag om hon trodde att man kunde låna hjälmar där. "Hjälmar?" frågade hon "Menar du som en cykelhjälm?" "Eh...Näe, utan en sån hjälm dom har när dom spelar hockey" fick jag säga. "Jaha? Det har inte vi här, fast det låter ju smart" sa hon. "Amerikanare" tänkte jag tyst för mig själv.

Steve var en väldigt trevlig prick och gav ett intelligent intryck. Han pratade mycket om sin framtid och hur intresserad han är av att resa runt i världen. Än så länge hade han bara varit i Kanada. Han studerar antropologi (<---har redan googlat åt dig!) och var mycket intresserad av att höra om Sverige.
När vi snörat på oss de lånade skridskorna och väl kom in i ishallen såg jag en fåtalig skara utvalda flaggor dingla från taket och skrek "THAT'S SWEDEN'S FLAG!!!!"(man blir ju alltid lika stolt). Jag såg att Steve hade svårt att fäsa ögonen på vårt blågula tygstycke och frågade om han visste vilken det var. Efter en stunds betänketid frågade han om den möjligtvis var vit med ett blått kors i. Suck. Men okej, jag kan ta att en insnöad amerikanare tar fel på Finlands och Sveriges flagga. Men när vi senare kom in på Storbrittanien av någon anledning, kom det fram att han inte hade en aning om hur deras flagga ser ut. Hur. Kan. Man. Inte. Veta. Det!? Amerika är väl Amerika på grund av England? Har han aldrig haft en lektion i historia, eller geografi för den delen? Jag kände mig tvungen att utbilda honom och letade upp en flaggbanderoll i entrén där jag kunde peka ut den, för den platsade inte inne i hallen. Till svar fick jag "Oh, I think I know that flag". Och sedan sjönk hans intelligenta intryck i botten.

Jag hade berättat i bilen dit om att svenskar åker skridskor och att jag senast åkte i februari. Han hade åkt för första och sista gången i tioårsåldern (han är 26 nu) och Nicole hade aldrig åkt. Av någon anledning infördes en liten tävling om olika saker att göra på isen. Första grejen var att stå på skridskorna, det klarade alla. Andra grejen var att kliva ner på isen, det klarade också alla. När det sedan blev dags att släppa rinken åkte Nicole ut. Steve och jag fortsatte med att åka i åttor, baklänges, snabbast, mellan koner och så vidare. Efter ett tag började små hopp komma in bland uppdragen. Jag är livrädd för att ramla på isen och slå ut alla tänder, och speciellt nu utan hjälm, men det gick förvånansvärt bra. När han sedan nämnde piruetter kände jag hur jag blev lite svettig. Jag kan ju inte ge mig mot den här Floridabon i en skridskotävling. Som tur var, för mig, ramlade han och skadade knät lite grann. Så man kan säga att jag vann om man vill!

För att slippa åka omkring med handväskor ute på isen fanns det små förvaringsskåp i entrén. Ni vet ju alla hur jobbigt jag tycker det är att lämna ifrån mig min väska, men eftersom jag tänkte att alla grejer i den antagligen är säkrare i skåpet än med mig ramlandes över den, så låste jag in den i alla fall. Det var ett litet skåp och jag fick pressa in allt jag hade. När vi sedan kom tillbaks för att hämta grejerna, möttes jag av 'hemska tanke' ett tomt skåp. Paniken steg tills jag insåg att golvet saknades i skåpet, snabbt böjde jag mig ner och öppnade luckan under, där mitt skåpgolv, min handväska och min klädkasse låg orörda. Aldrig mera förvaringsskåp säger jag bara!

Nu ska jag sova tror jag. Imorgon ska vi eventuellt upp i gryningen och åka på nån bokmässa, typ. Om alla fortfarande känner sig krya, det går lite förkylningar i hushållet.
Godnatt på er!