Sista dagen.

Så fruktansvärt dåligt bloggande på senaste tiden. Men det är så många och så mycket att ta farväl av. Det har varit middagar, besök, jobb, stranden, sista minuten-shopping etc.
Ikväll är det alltså min sista kväll i Florida. Eller kväll och kväll... klockan är 2.10 på morgonen. Jag har packat som en galning och får ändå inte till det någö bra. Men det är ju inte så konstigt, det är ju ett helt år som ska ner i två resväskor, en blå Longchamp-handbagageväska samt min lilla dyrgrip till handväska.
Avslutade bankkontot idag och var på stranden en sistaste gång. Snyft. Lyckades bränna kinderna lite grand tror jag bestämt.
På kvällen gick vi på thairestaurant och hade det trevligt - familjen, tyskan och jag. (Jag tycker jättemycket om henne om jag inte sagt det redan, bara så ni slipper undra...).
När vi kom hem klev jag in genom dörren och så bara brast det. Jag har inte känt sorg över hemåkandet förrut. Bara all den glädje över allt som väntar därhemma, så jag tänkte att det kanske inte skulle bli tårar. Men så fel man kan ha. Jag tog en titt på Olivia som blivit så stor och tårarna bara sprutade. Hon är ju min lilla bebis. Det är ju jag som lärt henne stå och gå. Skrattat och gråtit med henne. Övat high fives med. Matat den första maten. ALLT sånt där som en som har en bebis gör. Och nu ska jag lämna henne.
Det är svårt att förklara hur det känns. Men jag kan ju säga att jag gråter i skrivandes stund av bara tanken.

Ikväll somnade hon i min famn så som hon gjort 100tals gånger under det gånga året och att veta att det var den sista gången jag skulle känna hennes små andetag mot mitt bröst, se hennes mage gå upp och sen ner, ha hennes små fingrar runt mina,- det var hjärtekrossande.

Nu är det min tur att sova lite. Så jag orkar övertala flygplatsmänniskorna att mina väskor visst bara väger 50 pounds och inte ett ton.

Får se om jag hinner skirva mer imorgon, annars är det JOSSAN GOES SWEDEN som gäller från och med nu.
Vi syns imorgon!