Märkligt.

Oj så konstigt det känns. Michael Jackson död. Han ska ju finnas där, och bli fascinerad över. Inte för att jag vet mycket om honom eller lyssnar på musiken, men han är ju Michael-FREAKIN'- Jackson som ett gråtande fan sa nyss på tv. Skumt.

Jag blir alltid så berörd av folk som dör. Till exempel så tyckte jag aldrig speciellt mycket om prinsessan Diana, i farmors Svensk Damtidning hade hon ofta tråkiga klänningar på bilderna -och så det där korta håret- så kan ju INTE en prinsessa se ut, tyckte lilla Josefin 6 år.

Sen kom den dagen när jag satt i bilen med mamma på väg hem från B&W (numera coopet) och hörde på radion att hon omkommit i en bilolycka. Då blev hon plötsligt min bästa prinsessa. Jag vet att jag har en gammal dagbok från den tiden (1997) där jag har skrivit ett långt utlägg om varför hon var bra, hur tråkigt det är att hon är död och hur synd det är om hennes barn.

Eftersom min blogg är det närmsta i dagboksväg jag har för tillfället, måste jag ju få skriva av mig om the king of pop här. Jag tycker det är tråkigt att han avlidit så pass ung och jag tycker synd om hans barn. Tror jag, måste jag få tillägga. Men jag vill tro på det goda i människor och hoppas innerligt att han var en så pass bra pappa han bara kunde.

Det var bara det jag ville skriva...